Jag har växt upp ensam med min narcissistiska pappa.
Självklart har det satt djupa spår. Jag har under hela min uppväxt varit deprimerad och haft svåra vredesutbrott. jag har gått hundratals timmar i terapi bara för att bearbeta och få ett svar på VARFÖR mår jag som jag gör och vad är det som är fel på min pappa. Han har aldrig kunnat erkänna att han har gjort något fel och nu är han dessutom alkoholiserad sedan 15 år sedan och det förnekar han också. Idag har jag två barn och har mer än någonsin börjat att ifrågasätta hans roll som far. Mitt mål och min strävan är att bli så lite lik honom som möjligt i mitt sätt att uppfostra och ömma om mina underbara pojkar.

jag försöker göra mig fri från honom, men helt fri blir man aldrig. Alla år som gått förlorat och alla minnen som sagt. Man blir så förbannad ibland just för att ingen runt omkring fattar någonting.så fruktansvärt frustrerande. man hatar och hatar och så ska man samtidigt vara lojal mot sina föräldrar. man blir ju helt förvirrad i huvudet.

Res på er och låt de inte trycka ned er!