Jag känner verkligen igen mig i ditt inlägg. Jag har haft min mamma som varit sjuk, psykiskt. Det skrämmande i allt detta är hur min pappa har hållit på. Under hennes sjuyka perioder har han tagit det hon sagt personligt. Inter förstått attr hon varit sjuk. Hon har ju självklart då inte varit sig själv och sagt diverse elaka saker. Han har då svarat lika elkat tillbaka. om inte ännu värre. Min tonår var ett helvete. Han sa så elak saker hela tiden. Då jag hade normalt tonårsbeteende och agerade normalt, t.ex slog i en dörr. Då satte han igång att försöka få tag på olika psykologer m.m eftersom jag enligt honom, "håller på att bli som din mamma"..Detta gjorde ont. Jag var i tonåren, en känslig period och jag behövde stöd. Inte det där. Tyvärr är han än idag likadan. jag är en vuxen människa!! Så fort jag säger något som inte passar honom är jag sjuk i huvudet.