Jag känner så väl igen mig. Min pappa och syster är båda narsistiska, eller har drag av det. Jag känner också att jag är ingenting då jag umngås med dem. Som att de ser sig själva som några slags gudar. Exakt samma här att jag tagit efter mammas reaktionsmönster med att bara "tacka och ta emot". Jag mår bättre då jag inte har tät kontakt med min far eller syster har jag märkt. Mamma är jag tvungen att ha lite på avstånd eftersom hon lätt blir osjälvständig och beroende av mig iom sin sjukdom.

Men jag märker att hon börjar kämpa själ nu då hon ser att jag ändrat mitt sätt. Vilket jag är glad över. Jag vågarockså precis som du säga ifrån mycket mer nu och gå min egen väg. jagf låter dem inte veta saker jag vill ha för mig själv och som jga vet att de skulle ha synpunkter på. Jag har inte barn, men jag längtar efter att få det en dag. Men känner mig långt ifrån redo för det än. Ja min pappa har alltså hela min barndom och tonärstid utsett sig att vara den som ska"trycka på och hjälpa" mig i rätt riktning. Något jag idag inser var fel och sjukt.

Jag är en klok människa och jag vet bäst själv vad som är bra eller dåligt för mig. Jag accepterade det alldeles för länge, men är glad att jag"tog mig ur". Eftersom jag fick enorma vredesutbrott då jag levde under denna press, något jag först nu inser varför. Då jag hade dessa utbrott vart det bara ännu värre och min pappa ansåg att jag kanske var psykiskt sjuk som mamma.

Men ja jag känner mig klok och stark idag. jag ska kämpa hårt för att behålla detta. Jag vet att det är lätt att man kan omedvetet söka sig till en partner som har dessa drag, någort jag redan råkat ut för. Lever ensam idag, men jag kommer inte att ge upp. Ja, det här var lite jag kände behov av att dela med mig av.