Hej! Jag har länge sökt en diagnos för vad min mor lider av, jag förstår nu att hon är narcissistisk. Efter att själv ha kollapsat så var jag tvungen att ta ta tag i mitt eget liv och sluta ta hand om min mor. Nu börjar äntligen mitt liv gå framåt igen. Jag känner så väl igen vad du skriver, jag har också fått höra hora och känt att jag aldrig räckt till. Det är så lätt att bli bitter, men bli inte det för din egen skull. Du är viktigare än så, du är unik. Jag har fått lösa det på så vis att jag har brutit med båda mina föräldrar. Min mor styr min far fullständigt, han gör som hon vill och han har faktiskt själv valt att leva med henne en gång. Jag fick inte välja, jag föddes in i det! Jag har inga syskon att skydda. Jag har sökt min egen väg och det känns skönt att ha brutit med dem, trots att de har ringt och försökt utpressa både mig och min dotter. Att ge sig på min dotter tycker jag var oerhört elakt, de kan ge sig på mig men utsätt inte mina barn.

Jag känner att det finns en väg ut nu, jag känner att jag har rättigheter som jag aldrig hade när de stod och glodde över mig. Jag är rädd, det lilla barnet är rädd, det som inte kunde komma undan. Men jag får övertala mig själv att de inte kan komma åt mig. Jag går i kognitiv terapi, det hjälper underbart. Jag har en man som stöttar mig och vänner som jag kan lita obetingat på. Just att kunna lita på är ett nyckelord för mig, det har varit så mycket lögner och manipulationer under min uppväxt. Hoppas att jag har kunnat ge lite hjälp, det känns ändå otillräckligt. Tala med andra, bearbeta, lita till din egen magkänsla vid kontakt med nya människor!