... Ja, det kan man ju egentligen bara själv veta. Jag kan bara hjälpa dig att resonera lite kring frågeställningen...

Jag tycker att det låter som att du haft en jättejobbig uppväxt och jag förstår att du känner dig lurad och sviken på många sätt. Du är lurad och sviken på många sätt, dina känslor har all existensberättigande i världen. Men du är 20 år nu, vilket väl betyder att du precis står på tröskeln till att vara vuxen själv nu, kunna börja bygga upp någonting eget och att liksom i efterhand själv ge ditt inre barn den uppväxt som det förtjänar. Du låter stark och klok, tycker jag och jag tror att du har stora chanser att bli "hel" och må bra. Förtvivla inte. Det tar tid, men jag är övertygad om att det går. Var bara rädd om dig! Prata eller skriv om det som händer. Tro på dina känslor och följ dem. Var snäll mot dig själv.

I min kontakt är jag det "barn" (jag är ju vuxen nu) som brutit, medan båda mina syskon fortfarande umgås med vår psykiskt sjuka mamma. Jag tror att det handlar mycket om din egen inställning, dina motiv till umgänge och dina behov. Mår DU bra av att umgås med din mamma? Vad ger det DIG? Eller mår du bra av att HON mår bra av att umgås med dig? Jag tycker att det är okej att umgås för hennes skull (man gör ju ofta saker för andra människors skull) så länge du själv inte mår direkt DÅLIGT av det. Gör du det, då föreslår jag att du istället ägnar den tiden åt att göra saker som får dig att må bra. Du har ingen automatisk skyldighet att ta hand om din mamma bara för att du är hennes son och hon har tagit hand om dig (vilket hon inte ens verkar ha gjort särskilt väl...) Ditt enda stora ansvar gentemot dina föräldrar handlar om att ta hand om dig själv. Se om dina egna behov, gör vad du kan för att själv må bra. Om du själv inte mår bra så kan du heller aldrig hjälpa någon annan.

Du beskriver ditt liv med din mamma som någonting som du har "fått stå ut med" och så är det ju för oss alla, så länge vi är barn. Det är tragiskt, men sant. Men nu är du vuxen och då kan du välja själv! Tänk på det nästa gång du träffar din mamma. Bara den tanken tycker jag brukar vara stärkande - att man är fri att gå när man vill.

Ja... Kämpa på, lycka till och skriv igen när du behöver. Kram