Jag förstår precis vilken situation du befinner dig i. Min mamma har varit sjuk sedan jag var 12, kanske ännu längre. När jag var 22 kände jag att jag inte orkade vara medberoende och stötta henne längre. Vi som är deras barn ska inte försörja både oss själva OCH våra föräldrar med energi. Jag ställde ett ultimatum: "Nu måste du gå till en psykolog och om du inte gör det kan jag inte umgås med dig mer". Jag var livrädd för att hon skulle säga nej eller bli ledsen eller ännu värre: bli ännu sjukare. Men det blev hon inte! Samma vecka ringde hon och bokade en tid.
Det här är 7 år sedan och mycket har hänt sedan dess. Min mammas problem är väldigt allvarliga (paranoid psykos). Hon får behandling, men är inte så mycket bättre. Däremot är det en stor lättnad för mig att jag inte behöver ha ett så stort ansvar för hennes psykiska hälsa. Du måste inse att du inte kan hjälpa din mamma. Hon kanske verkar bli lite gladare och vettigare för stunden, men sedan tar det inte lång tid innan allt börjar om igen. Låt vårdpersonal med mångårig erfarenhet och utbildning ta över istället och använd din tid med din mamma till att göra trevliga saker som ni båda tycker om. Man behöver inte prata med sin förälder om hur de mår hela tiden.
Ta hand om dig - du är också viktig.