Det är så jäkla jobbigt. Min pappa är manodepressiv och har varit sjuk i ungefär 10 år. Jag var sex år när det började... Med åren har han försökt dämpa allt han känner med öl, men jag mamma och mina syskon har tjatat och tjatat på honom att han ska sluta. Så nu i januari gjorde han äntligen det. Ölen försvann!!!! Men ersattes av åtskilliga glas vin. So here it goes again. Fredags- och lördagskvällar är hemska, jag vill inte ta hem vänner för jag tycker det är så pinsamt när han börjar sluddra, kolla konstigt och somna på golvet med hunden. Och min mamma sen... Jag lider med henne. Men sen är han ju också min pappa. Någon som jag vill ska leva och må bra men en som inte gör det. Jag hatar det här. Jag får dåligt samvete när jag hatar honom men jag kan inte gilla honom! Visst, jag älskar honom, men jag kan inte lita på honom. Det är en så konstig känsla av att man inget kunna göra och en konstig smärta, som om någon gröper ur ditt hjärta. Det blir svårt att andas och du känner dig helt ensam, hjälplös, sårbar och liten. Jag få dåligt samvete när jag gör roliga saker och han ligger hemma i soffan och tittar på tv. Jag älskar honom så mycket och jag vill verkligen att han ska må bra, men det gör han inte och det känns som det är mitt fel! Jag skäms över mig själv när jag önskar att han bara kunde försvinna, för det vill jag ju inte egentligen. Så är jag rädd också, för att han ska dö. Hur många människor dör inte av alkoholproblem. Inte för att jag är någon expert, men jag oroar mig för honom. Jag älskar honom så mycket, och jag vill att han ska vara lycklig. Men det är han inte. Vad ska jag göra????