hej
Ja, jag håller egentligen med föregående inlägg. Var själv skitförbanad på min pappa för några år sedan men det var bara för att jag inte visste något om hans sjukdom; bara att han var så annorlunda och inte brydde sig tillräckligt om mig. Efter ilskan kom besvikelsen men nu har jag accepterat situationen och försöker att göra det till något bra i stället. På ett sätt är jag tacksam för det jag har upplevt för det skapar en större förståelse för andra människor. Även om man aldrig kan förstå helt och hållet hur ngn känner sig känns det ändå som om jag kommer närmre en förståelse än de som har levt ett tryggt liv.
Maja
Kommentarer till det här inlägget: [Upp en nivå]