Hej! Jag tror på att berätta i små doser om man kan, eller bara berätta rakt av efter tex ett läkarbesök, så är det gjort. Prata om det som om det vore vattkoppor, det är allvarligt när man är vuxen men det gäller ju att få sina barn att kunna fråga, att inte känna rädsla och det kan man bara ge dom med raka svar å raka besked tror jag. Det är jävlarimej inte lätt. Jag tror inte på att "samla familjen" för ett allvarligt samtal, det är maniskt. Jag tror på att göra sig av med den tyngden det innebär att inte berätta för sin familj, sina barn. Det gör underverk, ja, å ALDRIG ALDRIG sluta med Lithium, det är förbjudet när man har barn! Jättehälsningar Torbjörn