Hej!

Det är så skönt att höra att man inte är ensam, tyvärr fanns inte sånna här forum när jag led som mest, dvs när jag bodde hemma hos mamma...

Jag känner igen mig i så mycket av det ni skriver. Hade ett helvete hemma, och har hela tiden grubblat, analyserat och försökt hitta "felet" med mamma, men jag vet fortfarande inte riktigt.. För det första har hon tvångssyndrom, är överpedantisk, allt ska va i symmetrisk ordning. Detta resulterade i att jag aldrig fick ta hem kompisar (fick hitta på massa dumma ursäkter jämt), Fick inte leka m mina grejer, sitta i sängen osv, för då blev det stökigt. Hon hade kontroll över allt, och var stressad, nervös och orolig jämt!! Allt skulle vara perfekt utåt sett, inklusive jag och min bror. Hon tjatade gnatade och snackade skit om allt och alla, dessutom ljög hon och förstorade upp allt som hände. Ibland drack hon dessutom och blev då fruktansvärt elak...
Har mått så dåligt så många år, men jag måste säga till alla som bor hemma och har ett helvete, ge inte up!!!

Nu har jag min egen lägenhet och distans till mamma och min barndom. Hon kan inte kontrollera mig längre och jag är inte beroende av henne på ngt vis!! Pratar med en psykolog som fått mig att inse att den oro, ångest och de tvångstankar jag burit på är mammas, imte mina, man föds inte orolig!!

Är det ngn som känner igen sig? Snälla svara!

Ta hand om er:)