Hej Therese,
Visst känner jag igen mig i mycket av det du berättar, jättemycket. En mamma som tjatar, gnatar, snackar skit och är elak. När man är mitt uppe i det och bor med henne, så är det som att man vet att nånting är fel, men man kan inte sätta fingret på vad det är. Önskar också att jag skulle ha haft kuling då. Min mamma (manodepressiv med viss schizofreni också) kan inte heller kontrollera mig längre och jag är inte beroende av henne och det är så obeskrivligt skönt. Har skapat mig ett eget liv, utan oro och ångest. Läste en jättebra bok för ett tag sen som handlar om medberoende och mötet med barnet inom oss. Den heter: "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten, finns i pocket. Läs den, om du gillar att läsa, den var skitbra tyckte jag. Och när jag tänker tillbaka på tiden då man bodde hemma och mamma var sjuk så kan den känslan beskrivas ungefär som författaren säger, som att man hade "en flodhäst i vardagsrummet". Nuförtiden har jag mitt eget vardagsrum, Flodhästen (mamma) bor på annat håll och det är en skön känsla att kunna andas fritt i sitt eget hem. Man kan säga att jag har hittat mitt lugn. Kom ihåg en sak Karin; "När Världen skriker: Ge upp! Viskar Hoppet: Försök en gång till!" Ha det gott allihopa,
Kram