Det är förmodligen fler än jag som känner på det här viset.

Att man har fått gå igenom ett rent helvete sedan dagen man föddes, medans andra(som inte har något att jämföra med) tycker världen går under när minsta lilla händer. Det får en frustrerar samtidigt som man får ha förståelse över att dem, att dem helst enkelt inte vet bättre.

Sedan att det är så pass svårt att få stöd ifrån vårt samhälle idag, det är något annat som bara känns totalt fel. För jag har sökt det länge och inte förrens år efter har människor reagerat. Det gör en mer förbannad än någonting annat. Är det bara jag i hela Sverige som inte blivit trodd när jag berättat min historia? Ifrån både vänner och samhället(sociala etc etc)? Hur man känner sig utelämnad, det är en hemsk känsla.

Alla därute, keep giong.