Hej allihopa, jag vet precis hur ni har det..
När jag var tretton år så kastade min mamma ut mig. Hon hade inga krafter kvar. Hon orkade inte med mig eftersom hon mådde så psykiskt dåligt själv.
Jag fick bo hemma hos min pappa som är alkolist och dessutom psykotisk, (som jag redan visste så gick det åt helvete...) Allting fick mig att må otroligt dåligt och med dåligt självförtroende så får man inga kompisar. JA...Inte för att det någonsin var tal om att ta hem kompisar, så äckligt och smutsigt som allting var...
Tankarna på att fly därirån och skapa ett nytt liv fanns i mitt huvud hela tiden och många gånger så ville jag bara dö. En dag så sa jag sa ifrån- jag vägrade leva ett sånt liv.
Det tog förskräckligt lång tid att bråka och tjafsa med socialen (som inte verkade tro att det var allvarligt alls) men jag höll ut!!
Nu är jag fosterhemsplacerad och går på gymnasiet. Jag trivs med mitt liv och ser nuförtiden fram emot dagarna som kommer!

Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv så snälla ni därute- ni måste ta tag i era liv- prata med vuxna och våga be om hjälp!
Alla borde få känna denna underbara känsla av att må bra!!!