Jag läser här och vill uppmärksamma oss på hur vi klankar ner på oss själva. Vaddå "skyll"? Linda som skrev inlägget pratar inte om att skylla på någon. Hon pratar om något som är sant (jag kan ju inte veta hur det är för Linda, men jag har upplevt liknande själv, och det har vi väl allihopa här). Att erkänna att man kan bli trött och inte riktigt hänger med i skolan, på grund av en sjuk förälder, det är inte att skylla på någon. Det är att se situationen som den är.
Vi skyller hellre på oss själva, kallar oss kanske lata eller ointresserade, hellre än att möta vår förtvivlan, ilska och sorg över en "omöjlig" förälder som tar all kraft från oss.
Vissa stunder är vi kanske lata och ointresserade. Det händer ju alla människor ibland. Men för det mesta önskar man ju att man hade orken att koncentrera sig i skolan. Man önskar av hela sitt hjärta, och man kämpar så gott man kan. Men man är ingen supermänniska. Man är bara en ung person (eller äldre) som har jättetunga bördor på sina axlar.
Det man kan göra, för att få lite mera ork, det är att bry sig om sig själv och berätta om sin situation, för någon man har förtroende för. Och be andra människor om stöd och hjälp. Det är ett bra sätt att ta ansvar. När man ber andra människor om hjälp då skyller man inte ifrån sig. Tvärt om. Man tar verkligen ansvar, och kan på så sätt kanske också få lite mera ork för skolarbetet.
Linda, jag tror du ska känna efter noga vilka du vill berätta för. Som någon skrev här ovanför så är skolsköterskan bra att börja med. Prata med henne. Tillsammans kanske ni kan komma fram till vilka lärare som du tycker är bra att de får veta lite mera om din situation.
Vi måste sluta anklaga oss själva
14 okt 2008 21:02