Hej Mimmi,
tack för värmande ord om att bryta mönster. Ja, det är ett hårt arbete att gå emot "ryggradsrösten" i sitt eget föräldraskap, men jag tror att det går. Så länge man inte skaffar för många barn eller jobbar för mycket - för det tar ju extra tid och energi att vara en bra förälder när man har en trasig ryggsäck att jobba emot. Jag har läst mycket sk föräldralitteratur, inte minst för att det förklarar saker om mig själv. Jag har gråtit och förbannat under läsningen, men också fått insikt om hur och varför jag blivit som jag blivit... Det ger förståelse och förlåtelse. Det är bra.

Säkert gör vi också en massa fel mot våra barn, men jag jobbar för att mina barn åtminstone ska ha ett stort, sunt socialt nät kring sig. Våga ropa på hjälp! Våga kritisera mig eller be andra vuxna kritisera mig - om jag just där och då glömmer att lyssna på mitt barn. Ibland när jag hör om utsatta barn så kan jag tycka att vår samhällsnorm idag är fel, med så "slutna" och "hemliga" små kärnfamiljer. Det skulle vara bättre för många barn vi bodde i större flockar, om saker kom ut i ljuset och att man självmant och inte särskilt laddat kunde "adoptera" nya surrogatföräldrar vid tillfällen när man behövde.

Jag hittade inte din berättelse - vad har den för rubrik?