Jag har en syster som inte är diagnositerad men känner igen henne i både borderline och nacissistisk personlighetsstörning. Hennes son är nu tonåring, dessutom har hon två små flickor med. Mitt hjärta har gråtit många gånger för sonens skull. Han har fått göra det mesta om inte allt. Tagit hand om sina småsyskon mm. Min syster får aggressions attacker och ljuger t o m om sina egna barn. Nu har sonen bott hos mig i 3 veckor, säger att han vill ha stabilitet o trygghet.Han har fått ett eget rum här men min syster anser att underhåll osv är hennes då de kommer i hennes namn. Sagt åt sonen att han inte är välkommen hem. Men nu börjar hon märka att hon inte klarar sig utan honom så hon har börjat med den vanliga manipulationen som brukligt. Mutar med spelsaker och hänvisar till hans skuldkänslor vad gäller småsyskonen. Visar inte och har aldrig gjort någon kärlek eller ånger över vad som hänt. Nu har jag tagit kontakt med socialen och vi ska kallas till möte.
Resten av familjen har inte förstått att min syster har problem förrän nu. Men jag vet att hon snart övertalat alla att de inte är så farligt. Dessutom får hon med sig barnen i den overklighetsberättelsen.
Har jag gjort rätt? kommer jag orka??
Vet bara att jag inte kan se det hända igen. Gråter inombords. Kommer min syster någonsin förstå att jag gör detta av kärlek?