Hej!
Jag är 24 år och har min mamma som har någon slags psyksik sjukdom.. Hon har insjuknat i psykoser från jag föddes o även depressioner.
Men nu var det inte det jag tänkte ta upp utan har frågor om min (äldre) syster.. Jag vet inte om hon har någon slags psykisk sjukdom för alltid då vi ses ska hon börja prata skit om mina föräldrar, vänner, släktingar o.s.v..det har gått så långt att jag inte orkar träffa henne ensam då jag tycker hon är så jobbig. Skulle vara så skönt om vi någon gång kunde träffas utan att prata om problem.. Tycker att vi båda varit med om nog med skit i våra liv o bara borde koncentrera oss på att vara lite positiva..
Sedan till saken hör att jag inte känner att jag får ha ett privatliv då hon lägger sig i allt. Jag tycker att det känns obehagligt.. Hon blir även lätt sur, men jag har iaf slutat göra saker bara för att behaga henne så jag ju måste göra det som känns rätt för mig.. Vet inte hur jag ska förklara detta bättre.. men det är en jobbig sits som det är idag. Vågar inte säga ifrån rent ut, undviker hellre då hon inte förstår då man säger ifrån utan anser själv att hon har rätt att göra vad hon vill.
Vet också att mina föräldrar har det tufft med henne då hon kommer och ska dra upp barndomen om något gått henne emot på jobbet eller annat. Vet att det blir pressande för min pappa eftersom det redan är jobbigt som det är med min mamma.
I hennes realtinoer med killar har det alltid spårat ur så det har slutat med att hon psykiskt ska trycka ner dem..är även så med mig o mina föräldrar vilket är enormt jobbigt..

Mina föräldrar har aldirg kunat satt gränser för henne då hon under uppväxten blev våldsam då de försökte. Jag tycker bara att hon beter sig otroligt barnsligt åt och hon borde ju idag inse att det är hon som får ta itu med sina problem.. Men som ett ex så vet ajg att hon åkte hem en dag och ville att de skulle reda ut barndomen.. men då sa iaf min pappa att det är bättre att hon gör det med någon professionell vilket jag är glad att han vågade säga..(då han inte vågar säga emot mycket tyvärr.., alldeles för snäll).
Känns jobbigt, men jag vill bry mig samtidigt som jag vill leva mitt eget liv.. Men dessa konflikter hindrar mig så enormt mycket..vet inte hur man ska kunna sätta sig själv främst..men jag känner att det är min tur nu. orkar inte med detta mer.