Hejsan!
Är en 33-årig tjej som har en mamma som visserligen inte har fått någon diagnos. Men som har behandlat mig ungefär som din far behandlat dig. Jag har blivit kallad hora, j-a haschare (jag som hatar allt vad droger heter), idiot, fet, ful, äcklig mm Hon har även slagit mig, ibland med tillhyggen så som galgar, skridskor, böcker eller ibland så har hon ”nöjt” sig med att ”bara” knuffa omkull mig och därefter sparkat på mig när jag legat ner. Oftast så hann jag inte reagera alls, utan hennes utbrott kom som en blixt från en klar himmel. Trodde i min enfald att allting skulle bli bättre när jag flyttade hemifrån, men icke. Hon anmälde mig till socialen angående omvårdnaden av min son när han var bara ett år. Min mamma hade tom gråtit hysteriskt när hon ringde dit och ljög. Så manipulera, det kan hon! Som tur var fick jag och sonen träffa en jätte gullig handläggare som trodde på mig och som avslutade samtalet med att fråga om jag ville göra en anmälan. Men det avböjde jag, huvudsaken var ju att jag blev rentvådd.
För ett tag sen träffade jag ett par ytligt bekanta på stan som träffat mamma genom deras gemensamma hobby. De berättade att mamma berättat en hel del ofördelaktiga saker om mig. De frågade mig vad jag hade för en j-a morsa och rådde mig att aldrig mer åka hem till henne igen. En jobbarkompis berättade att hon träffat en utav sommarvikarierna på vårat jobb som också hade fått lyssna på mamma skitsnack. Har även mött taxichaufförer som också fått höra mammas prat om mig. Som tur är har alla dessa människor förstått problemet. För vilken frisk mamma pratar illa om sitt barn?
Har alltid, så länge jag kan minnas inte fattat varför hon vill mig så illa. Eftersom hon inte fått någon diagnos så har jag ju inget ”sorts bevis” på att hon är sjuk. Jag har ständigt anklagat mig själv för att det ÄR mig det är fel på. Det är ju vad min mamma sagt till mig. En förälder ska man ju se upp till, de vet ju alltid bäst och vill ju framförallt sitt/sina barns bästa…
Jag har nu drabbats av depression och varit sjukskriven i ett och halvt år.
Det första jag gjorde när jag började må så här dåligt var att bryta med min mamma och därmed också med hennes sambo sen 26 år tillbaks. En människa som vill mig illa och som får mig att må ännu sämre är det sista jag behöver i mitt liv.
Brytningen med mamma har ju inte heller fått mig att må bättre, inte just nu i alla fall, 1½ år senare. Skulle ju helst utav allt vilja ha en förklaring varför hon har behandlat mig som gjort. Men vet samtidigt att det kommer jag aldrig att kunna få, för hon skulle aldrig erkänna att hon sagt eller gjort de där hemska sakerna. Ibland så får jag för mig att hon kanske inte är medveten om dem heller. Brytningen med mamma har gett mig oerhörda skuldkänslor. Hon är ju trots allt min mor, mitt eget kött och blod. Men jag kan bara inte åka hem dit och låtsas som om ingenting har hänt. Måste försöka må bättre så att jag kan fortsätta vara en bra mor till min snart 13-årige son. Sonen har träffat sin mormor 2 gånger under den här tiden men han vill helst undvika att åka dit "för att mormor pratar dumma saker". Jag har ju helst utav allt inte velat att han ska åka dit överhuvudtaget. Men samtidigt vill jag att han ska bilda sin egen uppfattning så att det inte blir jag som "tagit hans mormor ifrån honom".
Det här var ju inget direkt svar på hur du ska göra, för det vet jag faktiskt inte. Jag ville bara skriva och tala om att du INTE är ensam om det här dilemmat. Och samtidigt så fick jag ”lite terapi” med att klottra ner dessa rader. Inget ont som inte har något gott med sig!

Många kramar!