vet inte var jag ska börja. det måste ligga i genetiken i min familj; min mormor, mamma, bror, pappa, jag -alla går på antidepressiva så detta rör väl inte enbart släktingar som mår dåligt. har en lång släkhistoria med manodepressivitet, depression och ångest på både mammas och pappas sida. min bror har åkt in och ut på olika kliniker genom åren. bor nu själv, men undrar hur det går. inte kul med honom när han slår sönder sitt rum, dödshotar mina andra småsyskon som är sex och åtta, vässar knivar hela nätterna och det enda psykvården gör är att proppa honom full med mediciner. paradoxalt nog är jag i relation till de andra den som är mest frisk i familjen.
jag orkar fan inte mer. orkar inte umgås, men jag orkar inte vara ensam heller. det känns som om alla bara reagerar negativt på mig av någon anledning, på alla i min familj. jag skiter i det. orkar inte ta kontakt med folk mer. mörkret är för stort. det är slut nu; jag tänker aldrig mer ligga sömnlös, tänker aldrig mer bli lämnad. men jag vill inte dö heller; egentligen vill jag inte det. jag vill må bra och jag vill kunna orka med allting. psykvården har bara varit ett helvete för min familj; tabletter, en natt på den kliniken, en natt på den andra. önskar att det fanns någon att prata med om sådant här, men det finns det inte.