kuling.nu - Alexandra berättar

Kuling.nu

Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom

Alexandra berättar

Här skriver Alexandra om hur hon upplevde det när hennes mamma blev sjuk. Alexandra är idag 20 år och har nyss flyttat till en egen lägenhet. Hon läser på universitet och vill bli journalist



"När jag var 9 år berättade min mamma för mig att jag och min bror bar bibliska namn eftersom vi kom från himlen. Mamma hade nämligen gjort en resa tillsammans med sin döda mormor, upp till himlen där huvudlösa änglar flög och sett mig stå i en balja med vatten och hoppa.

När vintern kom sa jag åt de andra barnen i skolan att göra änglar i snön men att utesluta huvudet. Det var så de egentligen såg ut. Det hade mamma sagt.

Sedan åkte mamma bort några månader. Hon kunde inte känna igen mig längre på hemmet där hon bodde. Det fanns andra skrämmande människor där också som jag aktade mig för.
Det enda som var bekant för mig var mammas äckliga parfym som lämnade ett stort moln av oro efter sig.

När mamma kom hem misstänkte jag att mystiska utomjordingar hade tillfångatagit min riktiga mamma, klistrat fast hennes ansikte på en av sina egna och sänt denna till vårt hus.

Hon svävade som ett vilset spöke mellan vardagsrummet och köket dag ut och dag in medan pappa låg som en fastvuxen stenstaty i vardagsrummet.

En dag stod utomjordingen vid foten av stenstatyn med ögonen och munnen alldeles uppspärrade, utomjordingen flåsade och stampade febrilt i golvet. Då fick stenstatyn röst och frågade mamma om hon höll på att äta upp sig själv. Då slukade mamma sig själv. Kvar på golvet stod bara en illa påklistrad mask och flinade.

Min bror skrek till mamma  att han var trött på henne och de tre personligheterna hon spelade.

Eftersom jag var en pjäs i min mors skådespel försvarade jag hennes beteende. På något sätt var jag rädd att erkänna att jag kände till utomjordingens identitet. Samtidigt var min bror och pappa två onda drakar. Mamma behövde en sköld att skydda sig med. Det blev jag

Det spelade ingen roll om jag skrattade eller grät. Alla uttryck var bara skuggor, skuggor som ingen såg.

Inuti mig växte det stora vrålet och ilskan sig allt starkare för varje år som gick. Jag har alltid känt mig som en tom papperspåse vars innehåll jag inte kunnat identifiera.

Nu förstår jag att mycket av min smärta beror på att rätten i att gråta, bli bekräftad socialt och känslomässigt. STÖDET I MIN personliga utveckling i stort sett uteblev när mamma blev sjuk.

I skolan var jag aggressiv, ett störande moment i den normala tillvaron. Missförstådd, utfryst av lärare och klasskamrater."

"En dag när du skulle åka tillbaka till hemmet där de konstiga fanns, såg du på mig förfärat och frågade om pappa hade slagit mig i ansiktet. Jag vågade inte titta på dig. Det kändes som om du var spöklik. Du såg inga tårar när jag grät. Tittade bara på mig misstänksamt, trodde inte på vad jag sa när jag förklarade att pappa var oskyldig."

Alexandra vill gärna få höra om någon kan känna igen sig i det hon skrivit. På vårt forum kan du skriva och berätta!
 

Innehåll: Anonym

Publicerad: 2008-09-26