"Görans mamma var psykiskt sjuk redan innan Göran föddes. Som värst var det när Göran var 10 år, för då hörde hans mamma mycket röster och höll sig mest inomhus. Göran tror att hans  mamma hade  både syn- och hörselhallucinationer. Han kommer ihåg hur hans mamma "hyschade" till honom och sa:
"Tyst, de pratar"!
Ibland såg även mamman saker som ingen annan kunde se.

Mammans sjukdom visade sig genom att hon isolerade sig och gick väldigt sällan utomhus. På somrarna var persiennerna alltid neddragna, även om det var dag, för att det inte skulle komma in något ljus i lägenheten. Görans mamma var rädd för ljuset. Eftersom Görans mamma sällan gick ut, om det inte var alldeles nödvändigt, var det Göran som stod för inhandlingen av mat. Detta skötte han på sin frukostrast i skolan, då han gick hem och handlade åt familjen. I skolan sa han ingenting om detta. Det här var hans hemlighet.

Om hans mamma var tvungen att gå ut, som när hon skulle till sin frisör, var det en stor procedur, där Göran deltog. Hans mamma ryckte flera gånger i den låsta ytterdörren, för att kolla att den verkligen var låst. Kanske var det rösterna som sa åt henne att göra så, det vet inte Göran. Men han tyckte att det var konstigt och jobbigt och det var Göran som till slut fick säga åt sin mamma att dörren faktiskt var låst.

Görans mamma hade ingen sjukdomsinsikt. Det betyder att hon själv inte tyckte att hon var sjuk, så därför tog hon inga mediciner. Göran minns sin mamma som en väldigt snäll mamma och som trots sin psykiska sjukdom, klarade av att sköta hemmet, med matlagning, städning och tvätt.

När Göran var i vuxen ålder togs mamman in på en psykiatrisk klinik för första gången. Där tog hon emot medicin, även om hon fortfarande inte själv upplevde att hon var sjuk. Görans mamma blev bättre när hon tog medicinen.

Göran tyckte väldigt mycket om sin mamma, trots att hon var ganska "knäpp" många gånger. Hans mamma var en, vad vi kallar, en "bullmamma". Ett av de minnen som är starkt för Göran, är de fredagar då det luktade nybakade bullar i lägenheten. Det var stunder då Göran kunde känna riktig glädje över sin mamma".