Hej,
jag håller helt med dig om det du skriver, du låter klok och stark. Jag har skrivit en skönlitterär bok som handlar om OSS, vi som inte är sjuka men som blivit trasiga av den sjuka omgivningen i barndomen. Budskapet i boken är precis det som du säger: Var rädd om dig själv också! Man ska aldrig hjälpa någon annan på sin egen bekostnad! Var stolt över dina gränser och att du jobbar för att du själv ska må bra. Boken riktar sig egentligen till tonåringar, den heter Bryta Om och kommer ut på Alfabeta nästa höst. Läs den gärna, det skulle göra mig glad.

Jag har också barn precis som du, och trots att min äldsta bara är fem, så uppmanar jag henne ofta att prata med andra vuxna om hon tycker att vi gör fel hemma. Så att hon har det i ryggmärgen från början - att våga be om hjälp, att våga bejaka egna känslor även om de står i konflikt till våra. Innerst inne är det ju vad våra mammor en gång önskade och tänkte kring oss, när vi föddes. Att vi skulle använda vår livskraft till att själva bli lyckliga och må bra, i första hand. Inte att vi skulle ta hand om dem när de misslyckades med sina drömmar. Eller hur? Det är väl vad du tänker för din dotter också.

Jag tycker inte att man behöver se det som att "Ge upp" även om det är tabu-belagt att bryta en relation, utan bara som att man gör det som är bäst och klokast för ens eget liv. Speciellt när man fått egna barn, då behövs energin till nästa generation framåt. Inte bakåt.