Nu ska jag försöka göra något svårt. Jag ska försöka skriva ner mitt förflutna, Hur mitt liv såg ut för 2 år sedan...Det kommer inte bli lätt och det kommer fallas många tårar innan jag är klar...

I hela min barndom var jag och min mamma verkligen bästa kompisar, vi gjorde allt tillsammans, vi hade vårat häst intresse, var ute på tävlingar, dansade och gjorde allt sånt som vanliga mammar och döttrar gör. Min mamma var det bästa jag hade. Hon var någon jag såg upp till, jag ville bli som henne.

För 3 år sedan, då var jag 14, så skiljdes mina föräldrar. Det var ingen överraskning för mig. Mamma och pappa hade bråkat ständigt en längre tid, det var nästan som jag ville att de skulle skiljas. Det var då, för 3 år sedan, helvetet i mitt liv bröt ut. Mamma slängde ut pappa när hon blev arg, han stod ute på gatan mitt på vintern utan jacka, och utan någonting. Under den tiden var jag inte hemma särskilt mycket, jag hade mina kompisar och tydde mig hemifrån. Det som räddade mig från att braka samman under den här tiden var min pojkvän jag hade och min älskade häst som jag älskade över allt annat. Det var de två sakerna jag levde för, min pojkvän och min häst, det var bara hos dem jag kände mig trygg. Dem ställde alltid upp för mig, jag litade på dem. Det var dem jag flydde till när jag behövde tröst eller bara vara med någon. Jag vet att det låter konstigt, jag var bara 14år, men jag älskade verkligen min pojkvän, han lärde mig vad kärlek var.

Pappa fick tag i en lägenhet i början av sommaren och flyttade snabbt några kvarter från mitt och mammas. Dagen då pappa flyttade var jag inte hemma, det var för tufft för mig... Min familj splittrades.. Vi som alltid hade ställt upp på varandra och älskat varandra varje sekund...

I början kändes det ganska bra ändå. Jag bodde hos mamma i flera veckor innan jag vågade komma till pappas lägenhet. Jag gick dit en dag då vi hade bestämt att vi skulle åka ut till ikea och handla nya saker till mitt rum hos pappa... Det var inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var ett lugnt ställe, en fin lägenhet. Men det tog ytligare ett ta innan jag sov där. Jag sa till mamma och pappa redan innan de flyttade isär att jag inte tänker vara något "varannanvecka" barn och att jag tänker sova där jag vill sova. Så tiden gick, jag sov där jag ville sova. När pappa hade flyttat ut så blev mamma, i mina ögon, lugnare. Vi fick en bättre relation. Vi hade ju våran häst och jag hade ju min pojkvän som var som en i familjen. Dagarna rullade på, trots att jag kanske kände att mina föräldrar hade svikit mig lite grann eftersom de hade flyttat isär så tog jag det ganska bra ändå. De mesta var frid till jul, vi tre kunde umgås ibland och äta middagar och lite sånt. Pappa var ute väldigt mycket under den här tiden, iaf två gånger i veckan var han på krogen. Han hittade både nya och gamla kompisar, hans idag bästa kompis skiljde sig i samma veva som pappa så de hade mycket gemensamt, de var alltid dem som gick ut. På sensommaren var mamma riktigt dålig. Men jag förstod ändå inte riktigt vad som hände En eftermiddag kom pappa hem och sa att mamma låg på sjukhus. Inte ens då förstod jag allvaret i det hela. Pappa förklarade att det kunde vara lite älskigt eftersom mamma låg på psykiatriska avdelningen. Samma eftermiddag som jag fik reda på att hon var där åkte jag och pappa dit. Jag ringde innan till henne för att se om det var något hon behövde, så jag tog med några t-shirtar och kort på våran häst, så hon skulle ha något att titta på. När jag kom till avdelningen så var det en sköterska som visade mig vart min mamma låg, och när jag kom in så låg hon på sängen, det var först då jag såg att hon var sjuk, hon såg så gammal ut och helt slut ut. Vi hade inte direkt något att prata om, så det blev lite om hästen kommer jag ihåg. Jag vet att jag låter känslokall nu men jag förstod inte riktigt vad som hände, det var inte så stort för mig att min mamma låg på sjukhus, hon sa till mig att hon bara skulle vila upp sig lite granna, jag trodde på henne. Mamma låg på psykavdelningen i nästan en månad. När hon skrevs ut var hon mycket svag, hon var verkligen svag. Men hon åt sina tabletter och blev bättre för varje dag som gick. Efter ett bra tag var hon helt återställd, då var hon den där mamman hon alltid hade varit, vi gjorde grejer tillsammans igen och vi hade roligt. Allt var bra till jul. Jag förstod jag att pappa hade träffat en annan. Jag fick säkert reda på det när jag tog hans mobil och läste hans sms. Nu var det bekräftat, han hade en annan. Det som för mig var värst var att pappa inte erkände det, inte ens när jag ställde han mot väggen och berättade vad jag hade sett. Jag blev förkrossad och bröt kontakten med min pappa. Detta var på juldagen. Nu efteråt ser jag att det var de bästa som kunde hända för mamma. Hon pratade hela tiden illa om honom och förklarade vilken "jävla" pappa han var och att han hade svikit både henne och mig. Hon gjorde mig blind, efter ett tag tyckte jag som henne. Efter jul började mamma bli så arg, hon blev arg för ingenting. Ibland kändes det nästan som hon hittade på saker för att hon skulle kunna få skälla. Jag tänkte att det skulle bli bättre, men det blev aldrig det. För varje dag som gick så bråkade vi mer. Det tog aldrig stop. Vid den här tiden hade jag inte haft kontakt med min pappa på 4 månader. Det var min pojkvän och min häst som gjorde att jag orkade med dagarna, de gjorde så jag orkade leva. Att ta upp kontakten med min pappa igen fanns inte i min värld. Hans svek mot mig satt djupt inne i mig. Mamma och jag bråkade mer än någonsin. Hon tog med sig hemtelefonerna när hon gick utför att jag minsann inte skulle få ringa till någon. Min mamma har aldrig slagit mig, men hon tog tag i mig flera gånger under den här tiden. Det kändes som jag grät ständigt...

Den sista mars, det är en dag som jag aldrig kommer glömma. Jag hade varit i stallet och haft dressyrträning med två andra i stallet. Jag hade haft en bra dag... ända tills jag kom hem. När jag öppnade dörren forsade det ut saker. Mamma hade rivit ut allt som fanns, papper, muggar, skålar, böcker, kläder, skor, glas, tvålar, allt som finns i en lägenhet, till och med min säng hade hon plockat ihop och slängt ut i hallen. En lapp satt på en sänggavel där det stod att jag skulle lägga nyckeln i brevlådan annars skulle hon byta ut låset imorgon. Jag fick en sån panik och visste inte vart jag skulle ta vägen. Samtidigt ringde min mobil, det var min pojkvän, jag bara grät och grät, efter ett tag tog han luft och sa "det här funkar inte längre" sen la han på. Senare fick jag reda på att hon hade pratade med han mamma och sagt massa saker om mig som absolut inte var sanna. Så hans mamma och pappa sa att han inte var välkommer i familjen om ha var tillsammans med mig. Min värld hade rasat samman, min mamma hade tagit min älskade pojkvän ifrån mig. Nu hade hon verkligen lyckats! Min första tanke var att ringa min pappa, jag klarade mig inte utan honom längre. När jag pratade var med han var han i utomlands, men han var på väg hem och skulle komma så fort han bara kunde. Innan hade jag haft en del kontakt med socialjouren, hur de kom in i bilden minns jag inte. När jag fick tag i dem skrek jag bara. Jag grät så jag knappt kunde andas. Samtidigt som de pratade med mig så pratade de med min pappa.

Efter några timmar kom pappa och vi gick hem till honom. Där la jag mig i min säng och bara grät. Jag var helt knäckt.... Även fast jag inte ville så fortsatte dagarna att rulla på och jag var tvungen att ta hand om min häst, som var det enda jag hade kvar. Det höll i en vecka.... Jag pratade med en annan i stallet som jag ofta pratade med. Hon berättade att jag var portad från stallet för ....påstått jag hade misshandlat henne, och att hon hade polisanmält mig. Det var droppen för mig, hon hade lyckats att ta min häst i från mig OCH min pojkvän. Jag hade ingenting kvar... Den kvällen är också en kväll jag aldrig kommer glömma. Efter det telefonsamtalet ramlade jag ihop på golvet och bara skrek, jag hade ingen kontroll på min kropp, jag bara skrek och skakade, jag hyperventilerade. Pappa försökte få kontroll på mig, men han kunde inte, han ringde till socialjouren kom skulle komma direkt.

Jag skrek och skrek, jag vaknade till av att en polis satt och höll mig i handen, när jag hade lugnat ner mig lite granna fick jag förklara vad som hade hänt och dem sa att en granne hade ringt efter dom för att de trodde att det var något som hade hänt (brottsligt) n kort stund efter kom socialjouren och jag fick berätta historien en gång till. Vi satt uppe hela den natten och pratade. Dagarna efter den kvällen var jag inte i skolan. Jag låg på soffan och grät, det var det enda jag gjorde. Under den här tiden åt jag ingenting, jag gick knappt på toaletten. Det var min bästa kompis som fick upp mig, hon praktiskt taget släpade upp mig, och jag gick till skolan efter drygt en vecka. Det första mina klasskompisar sa när jag visade mig var "Men, vad smal du har blivit", vilket jag hade, jag hade gått ner drygt 6 kg på den där veckan. Varje dag fick jag höra något nytt min mamma hade sagt om mig, jag var en hora, hon hade hittat mig i säng med massa killar, jag hade slagit henne, jag hade hotat henne. Men jag låg redan på marken, hon kunde inte trycka ner mig mer, jag tog bara en mot allt. Det var som jag befann mig i en bubbla. Jag hade inte kontroll över mig själv. Detta resulterade i mängder av möten hos soss, möten hos kuratorer. Jag gick hos en kurator i drygt ett halv år för att ens orka med dagarna. Det värsta som finns är när folk säger till mig "men tänk på att hon är sjuk", det är ingen förklaring till att hon har behandlat mig så som hon gjort..

När jag hade kommit upp lite grann på fötterna såg jag inte mycket av min pappa. Han var hos sin tjej. Vilket egentligen inte gjorde mig så mycket eftersom jag tyckte om att vara själv. Jag fick lära mig att stå på egna ben och jag började må bättre.. Det tog mig ett halvår för att återgå till sånt jag brukade göra, göra läxor, vara med kompisar... Jag fick någorlunda flyt på mitt liv tills en dag, då pappa berättar att han och hans tjej ska flytta ihop. .... Nästa svek.... Jag kommer så väl ihåg hur jag slet åt mig min mobil och mitt ciggpaket och sprang ut, ut i mörkret. Jag ringde till min kompis och stortjöt. Hon kom och hämtade mig och jag stannade hos henne de kommande dagarna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig som en ensammaste i världen... Pappa och jag hade många gräl innan han fick som han ville...

Den 1:a Februari flyttade vi hit, där jag bor nu. Nu inser jag att det var det absolut värsta jag någonsin gjort. Pappas sambo ogillar mig så otroligt mycket, hon kräver att jag ska fråga så fort jag tar något i köket, jag måste diska varenda liten grej jag använder, det får inte synas att jag finns....

Hon är en av de värsta människorna jag vet. Och det är ömsesidigt.... Pappa i och jag har varit på sossmöten för allt det här också. Pappa vägrar ta in något som någon säger, han bryr sig inte längre, han vill bara leva sitt och så som han vill.

Igår tillexempel varjag tvungen att dammsuga när jag kom hem, klockan var då tio i nio. Pappa kom upp direkt och frågade om jag inte kunde göra det imorgon, vilket jag inte kunde eftersom jag hade andra grejer att göra. Vi kom överens om att jag skulle skynda mig och det gjorde jag... Imorse vaknar jag av att hon dammsuger utanför mitt rum, och väsnas, allt bara för att jag dammsög igår kväll när hon kollade på film.

För några veckor sen satt jag och pappa oss ner och pratade, vi överröstade varandra hela tiden när jag förklarade hur jag mådde och kände. Det hela slutade med att vi kom fram till att vi ska leta efter en lägenhet till mig, jag ska få flytta hemifrån. Det var det bästa som kunde hända mig....

Idag då... idag letar jag lägenhet, jag har ingen kontakt med min mamma, jag ogillar pappas sambo mer än någonsin... Jag går i tvåan på gymnasiet och jag jobbar på fritiden. Jag trivs så oerhört mycket med mitt jobb, och jag har jobbat upp mig så jag nu står i butik. Min kompis och jag är än idag bästa kompisar. Jag kallar inte min mamma för mamma, i mina ögon är hon och kommer aldrig vara min mamma. Mitt ex då, vi blev tillsammans igen för drygt ett åt sedan, men det tog slut för drygt ett halvår sedan, då jag fick reda på att han hade varit otrogen mot mig för två år sedan. Jag älskar honom fortfarande och skulle göra allt för att det skulle bli vi igen, men jag skulle aldrig klara av att säga det till honom.

Allt detta har lett till att jag inte litar på människor, inte en enda person i den här världen litar jag på, knappt mig själv ens. Jag skulle så oerhört gärna vilja veta om min biologiska mamma vet om att hon har gjort så här, eller om hon bara nekar till det för att hon skäms och har dåligt samvete.... Det är en sak som jag tror att jag aldrig kommer få reda på... Jag mår bra idag, jag har mina perioder då jag går och tänker på mitt förflutna, men jag är faktiskt lycklig, jag har inte mått så här bra på väldigt länge... Men sakerna jag har fått genomgår är sånt som för alltid har satt ärr i mitt hjärta....

Jag skrev inte det här för att jag vill ha sympati eller något, för jag vill verkligen inte att någon ska tycka synd om mig. jag skrev det här till andra som har eller ha haft det jobbigt, jag vill att de ska veta att även om det inte känns som det så kommer det gå över.