Hej allihopa!

Jag har aldrig haft någon pappa utan endast en mamma som är schizofrenisk och väldigt paranoid, detta har jag fått stå ut med ända sedan jag föddes. Just nu är jag så arg och besviken på henne samtidigt som jag inte kan låta mig själv vara det och då blir jag förtvivlad istället eftersom hon ändå ställde upp på mig och min bror genom att sköta hemmet och ta hand om oss på ett godkänt sätt förutom att vi fick ALDRIG några kramar under hela tiden och hon har aldrig sagt att hon älskar oss eller något åt det hållet. Det känns också som att hon vet hur konversationen ska gå hela tiden när man pratar med henne och efter 20sek när man har ställt en fråga till henne säger hon bara "BRA" det är bra allting oavsett om det är det eller inte , hon har även förföljelsemani och måste alltid stanna upp när vi går på stan och kolla runt omkring sig, när vi är hemma säger hon att vi är avlyssnade och att vi måste viska till varandra i ett speciellt rum. Men jag vet att det inte är hennes fel för läkaren har berättat det för mig, men ändå känns det förjävligt att inte ha haft den kärleken och tryggheten under livet som man ska ha rätt till som barn. Resultatet av det detta är att jag ofta är osäker på mina känslor, på mig själv och på min omgivning + att jag är deprimerad och känner ingen glädje med livet, jag har svårt att tolka vissa signaler ibland och är rädd för att leva ut mina känslor. Kan man få hjälp mot det här? Det känns som om jag skulle behöva gå en uppfostringskurs för mig själv, för att få en bra grund att stå på och lite trygghet! Sedan undrar jag om man borde avsluta kontakten med mamma som min bror har gjort för längesedan och det verkar ha fungerat bra för honom men samtidigt vet jag inte om jag har hjärta till avsluta mitt liv med mamsen...:S Mvh