Jo det känns ju skönt att det finns fler som känner precis likadant och har upplevt nästintill identiska saker som en själv.

Jag kanske borde prova på "staketet och karantän" lite. Märker att jag är bra instängd. Man behöver vänner och människor utanför familjen. Min familj består, som jag ser på det, utav min sambo, mina djur, syskon och sambons släktingar. Min mamma kan jag inte riktigt räkna som familj då hon bara utnyttjar mig till 1000. Och lever i sin egen värld. Och min kära far är död, han var underbar och det var nog utav honnom som jag fick all styrka av, men tyvärr också den omtänksamma och ta hand om sidan. Han hjälpte alltid till vad mamma är gjorde. Han levde för oss, trotts att mamma levde satan med olika män och spenderade pengar på allt och inget.

Hur har det varit att ta avstånd ifrån din mor? Jag känner att jag verkligen skulle behöva det. Men vad jag har fått som råd utav psykolog och kurator så är det att jag ska sluta ge och ge... bara vara hennes dotter. Men det fungerar inte. Hon får mig alltid att vända på det hela varje gång vi ses.

Har funderat på att skaffa barn om ett par år. Och som det är i dag så vill mamma inget hellre än ha barnbarn, hade hon inte steriliserat sig så hade hon säkert haft minst ett barn till som hon inte skulle kunna ta hand om. Hon vill vara barnvakt och mysa m.m. Men som jag ser på henne i dag så skulle jag ALDRIG kunna lämna henne med mina barn, då jag vet hur hon "skötte" oss. Och det är ju inte så värst mycke bättre trotts att hon tar mediciner och har samtal. Så det kommer bli svårt när den dagen kommer då vi skaffar barn och hon gärna vill "hjälpa till".